Det är så mycket roligare att vandra i grupp än ensam

I helgen gjorde jag min första riktiga vandring. Jag har gått mycket förut men det brukar antingen vara dagsutflykter eller att jag kör från ställe till ställe. Nu skulle jag gå en hel etapp av Skåneleden på 15 km. Det längsta jag gått i terräng är nog runt en mil men aldrig en och en halv. Jag bestämde mig dock för att vara optimistisk, vad gör fem extra kilometer egentligen?

Vandringen hittade jag som ett evenemang i facebookgruppen Vandringsträning Skåne – Vandringsbloggen Community. Evenemanget skulle innebära en vandring på 15 km längst med SL 4 Österlenleden etapp 6 från Kivik till Vantalängan. Vantalängan är en övernattningsstuga som är gratis för alla, med två våningar, långbord och eldstad. Den ligger vid en härlig lägerplats där det förutom stugan finns flera grillplatser och vindskydd. Där skulle vi övernatta för att dag två gå delar av etapp 7 fram till Hallamölla vattenfall.


Kanske var jag på gränsen till dumdristiga då jag bara några dagar tidigare opererat bort en platta i fotleden från när jag brutit benet ett år tidigare. Hela veckan innan vandringen hade jag därför spenderat med foten i högläge och någon enstaka mindre cykeltur för att få någon form av motion. Formen var så att säga inte direkt i topp. Jag var dock så motiverad och exalterad över vandringen att jag bara var tvungen att prova. Hur gick det då?

Hela utflykten startade inte helt optimalt. Jag hade gjort en ordentlig packlista och verkligen tänkt ut vart allt skulle packas. Det jag dock glömt var att dubbelkolla alla mina saker och natten innan hittar jag därför inte min luftmadrass. Hur kan man tappa bort en hel luftmadrass som är 22 cm tjock och 152 cm bred? Jag stannade uppe väldigt sent, fick för lite sömn men hittade i alla fall luftmadrassen. Tyvärr innebar allt letande att jag kom lite sent till mötesplatsen vid Vantalängan och var tvungen att köra ner till vandringsstart vid Kivik.

Under färden med bil från Vantalängan till Kivik var H. sjukt skeptisk till vandringen på 15 km. Det såg ”oövervinnerligt långt ut” ansåg han. Jag tänkte inte ens på det för jag fokuserade bara på att hinna i tid. Det var tur för annars hade jag kanske fegat ut. Det var dock en härlig känsla när vi väl kom fram till Kivik och jag såg hela gänget, alla verkade så glada och peppade och välkomnade en glatt.

Den optimala viloplatsen vid Haväng
Vitemölla strövområde

Självaste vandringen gick från hamnen till Haväng. Sån himla vacker plast med långa sandstränder och vackra dyner. Efter att ha gått ett tag längst med havet vek vi in i en liten skog och snabbare än jag kunde ana var vi framme vid Brösarps backar. Det var först då som min kropp började säga ifrån och det gick verkligen segt upp och ner för backarna men det var en helt fantastiskt utsikt så klart värt det.

Brösarps backar
Jag på min första riktiga vandring
En vacker omväg

Efter Brösarps backar tog vi en liten paus vid en rastplats, det var inte det vackraste platsen men det regnade och rastplatsen hade tak så där fick det bli. När vi stod still kände jag hur slut min kropp var. Vaderna hade helt låst sig och kändes som sten. De sista runt 4 km var rätt tuffa, inte på grund av vägen i sig den var som tur var rätt plan men benen ville inte helt fortsätta. Det var därför en helt underbar känsla när jag tillslut såg skyltarna ”Vantalängan”.

Övernattningsstugan Vantalängan
Omkring lägerplatsen Vantalängan

Vandringen tog oss runt 5 och en halv timme allt som allt och vi var framme vid lägerplatsen redan vid 16. Det regnade lite lätt så vi satte oss allihop inne i stugan, tände brasan och påbörjade lite enklare matlagning.

Lägereld inne i Vantalängan

Det var väldigt mysigt. Alla var så positiva och hjälpsamma och det var roligt att umgås med några med ett gemensamt intresse. Nu slapp man de ständiga kommentarerna av hur farligt det är att sova i tält, hur omständligt och jobbigt det är. Nu möttes man av människor som precis som jag verkligen njuter av naturen och frisk luft! 😀

Det var så mysigt att sova i tältet och känna att det fanns andra runt omkring. För speciellt farligt att sova i tält är det inte men jag kan ändå bli rädd om det bara är jag och H i ett tält i någon skog. Dag två fanns det dock inte chans att lyckas följa med de andra. Mina ben krampade som in i och både jag och H. kände oss nöjda med turen. Klart synd att vi inte följde med till Hallamölla den sträckan såg så vacker ut och solen sken. Just därför ska vi hålla igång för att nästa gång även kunna hänga på dag 2!

Jag rekommenderar verkligen att följa med en grupp likasinnade ut i naturen på en vandring! Jag är också så himla stolt över att jag orkade gå hela den sträckan och både jag och H. är så sjukt pepp på nästa tur! Nästa kommer att vara vid Immelnsjön den 21 – 22 oktober, gå med i facebookgruppen Vandringsträning Skåne – Vandringsbloggen Community om du också vill med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *