Genom dina ögon såg jag världen 

Har du någonsin mött någon som brinner för något så mycket att de verkar befinna sig i en annan värld. En värld som bara de kan se? Har du precis som jag önskat att du kunde träda in i den världen och uppleva den precis som de gör?

Han gick med lätta steg uppför den branta backen, upp för alla stenarna. Han använde sig inte ens av snöret som hängde bredvid leden. Det såg helt ansträngalöst ut, som en fågel som lätt flyger över vattnet.


Bakom kom jag. Andningen var tung, stenarna som för honom måste verkat som småsten såg för mig ut som massiva klippblock. Jag grepade hårt om snöret som hängde längst med hela leden. Jag tog ett djupt andetag och drog upp mig själv över stenarna. Varje steg var lika tungt, lika jobbigt. Var mina ben inte tillräckligt starka, var mina armar inte tillräckligt uthålliga. Vart fanns min styrka och lätthet.


Jag tittade upp i backen och såg honom stå nu nästan längst upp. Han tittade ner på mig men han tycktes inte vara irriterad eller otålig över att jag var så långsam. Han bara väntade lugnt och avslappnat. Han log. Inte brett, bara så där så att det syns i mungiporna. Han såg nöjd ut, lycklig.


Jag kämpade på och när jag nästan nått hela vägen upp till honom vände han sig om och trippade snabbt vidare upp för backen. Nu hade han nått toppen. När jag tillslut  nådde plan mark andades jag lättat ut och torkade bort svetten i pannan. Hela ansiktet dunkade, jag var varm och helt röd av ansträngning. Han såg oberörd ut men sa ändå ”Oj det där var jobbigt!”

Jag stirrade förvirrat på honom, var det ironiskt sagt. Han svävade ju i princip upp för backen. Jag sa inget – kanske försökte han bara vara snäll mot mig.


Vi gick tillsammans fram mot kanten av berget. Det var så vackert, landskapet bredde ut sig i alla dess skiftande färger och längst ner såg jag det lilla samhället långt där nere. Husen såg ut som sockerbitar, människorna som myror. Det var värt den branta och steniga vägen upp. Jag log för mig själv, nöjd med dageb och vände mig om mot honom.


Då ser jag hur han log, hans ögon tycktes glittra och han fokuserade långt bort på något i horisonten som bara han verkade se. Han sa ingenting, han bara stod där och andades lugnt ut och in. Jag tittade på landskapet igen. Var det något jag missade. Visst var det vackert men det var som att han såg något helt fantastiskt som jag inte kunde se.

Det var då jag såg det. Jag såg plötsligt landskapet som han upplevde. Magiskt, glittrande och enastående vackert. Jag blev lugn, avslappnad och fann mig själv samtidigt med ny energi. Nu såg och upplevde jag världen genom hans ögon.


Hitta hit

Naturreservatet Jättadalen-Öglunda grotta

Parkera vid Öglunda Kyrka: 58.434180, 13.690590
Se karta över området 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *